Tröskeln för CSRD blev 1 000 anställda – men dina kunder kommer fråga ändå

Den 17 april i år lämnade utredningen sitt slutbetänkande om hur Omnibus ska genomföras i svensk lagstiftning. För många ekonomi- och hållbarhetschefer var det en lättnad. Tröskelvärdena för CSRD höjs ordentligt: minst 1 000 anställda, balansomslutning över 25 miljoner euro eller nettoomsättning över 50 miljoner euro. Och antalet anställda är inte längre ett alternativt kriterium – det är ett absolut krav. Det räcker alltså inte att vara stor i pengar; man måste också vara stor i personal.

Resultatet är att en betydande andel av de svenska bolag som under 2024 och 2025 byggde upp hela hållbarhetsfunktioner – med konsulter, ESRS-projekt och separata rapporteringsverktyg – plötsligt inte längre omfattas. Två års uppskjutning gäller dessutom för dem som ändå ska in i våg två och tre. På pappret: en seger för förenkling. I praktiken: en mer komplicerad situation än de flesta tror.

Vad slutbetänkandet faktiskt säger

Utredningen är ett tilläggsdirektiv till den ursprungliga utredningen om oberoende granskning av hållbarhetsrapporter. Den föreslår att svensk lag följer EU:s Omnibus I, vilket innebär höjda tröskelvärden, ändrad omfattning som inte längre beror på börsnotering, två års uppskjutning för våg 2 och 3, samt en förenklad ESRS set 1 som EFRAG arbetar med. Förslagen ska föras in i årsredovisningslagen under 2026.

Det betyder att de flesta tidigare våg 2- och våg 3-bolag i Sverige nu sannolikt faller utanför rapporteringsplikten. Bolag mellan 250 och 1 000 anställda – som tidigare räknades som stora i CSRD-mening – är inte längre i målbilden alls.

Färre rapporterar – men frågorna kommer från andra hållet

Här är det som lätt missas: de bolag som fortfarande omfattas (de riktigt stora börsbolagen, de stora industri- och handelskoncernerna) måste fortfarande rapportera enligt ESRS. Och en stor del av deras hållbarhetsavtryck ligger i scope 3 – alltså hos deras leverantörer. Du.

Det innebär att ett mindre bolag på 400 anställda som levererar till exempelvis Ericsson, IKEA, en stor kommun eller en bank kommer att få strukturerade frågeformulär: hur stora är era CO2-utsläpp per levererad enhet, hur många procent av elen är förnybar, har ni en kodifierad uppförandekod hos era underleverantörer, hur ser energiförbrukningen ut per anläggning. Frågorna är ofta lika omfattande som en CSRD-rapport – men kommer från kunder, inte från lagen.

Samma sak händer i offentlig upphandling, där hållbarhetskrav nu är en skall-fråga i fler och fler ramavtal. Och i kreditprocessen, där bankerna kopplar villkor till verifierbar ESG-data.

ESG-datan hör hemma i affärssystemet, inte i ett separat verktyg

Många av de bolag som under förra året skaffade ett separat hållbarhetsrapporteringsverktyg sitter nu med en dyr licens som löser fel problem. Verktygen är byggda för att producera en formell ESRS-rapport en gång per år. De är inte byggda för att svara på 200 leverantörsenkäter, exportera utsläppsdata per artikel eller redovisa energiförbrukning per kostnadsställe i realtid.

Den datan finns – om den finns – i affärssystemet. Det är där artiklar registreras med vikt, material och ursprung. Det är där leverantörsfakturor knyts till energi-, transport- och materialkostnader. Det är där partsregistret håller ordning på vilka leverantörer som klassats som hög- eller lågrisk i hållbarhetshänseende. Bygger man rapporteringen på en parallell datamodell hamnar man i det klassiska problemet: två versioner av sanningen, ingen av dem helt rätt.

Vad ditt affärssystem konkret behöver kunna

Det här är inte en framtidsvision. Det är saker som redan idag efterfrågas i seriösa leverantörsenkäter:

• Klassificera leverantörer på scope 3-relevans direkt i partsregistret, inte i ett sidoverktyg.
• Lagra enheter på artiklar – kWh, ton, kg, kubikmeter – inte bara kronor och styck. Utan enheter går det inte att räkna utsläpp.
• Knyta leverantörsfakturor till en utsläppsfaktor per kategori, så att en preliminär CO2-siffra kan beräknas automatiskt.
• Spåra energiförbrukning per anläggning eller kostnadsställe, gärna importerat direkt från fakturadata eller mätare via API.
• Exportera data i format som följer GHG Protocol-strukturen, så att rapporteringsverktyg och kundenkäter kan hämta från samma källa.
• Logga ändringar – vem ändrade en utsläppsfaktor, en leverantörsklassning, en produktparameter, och när.

Skillnaden mellan att ha förberett sig klokt och att ha panikbyggt

De bolag som under 2024 valde att lägga sin hållbarhetsdata i affärssystemet – med tydliga datafält, rätt enheter och kopplingar till befintliga master data – har kvar hela värdet av det arbetet, även om de själva inte längre måste CSRD-rapportera. Datan svarar på kundenkäter, fungerar i kreditprocessen, går att lägga in i Power BI och håller över tid.

De bolag som istället byggde rapporteringen i ett standalone-verktyg, eller i ett Excel-baserat skuggsystem, har dubbla problem nu. De måste antingen fortsätta betala för en plattform som löser fel uppgift, eller börja om och flytta datan till affärssystemet med risken att historiken inte följer med på vägen.

Det är precis den här typen av regelförändring som är en av anledningarna till att Northscale startade. Affärssystemsvärlden har på många sätt inte förändrats på 30 år – trots att både systemen och affärsvärlden förändrats radikalt. När EU på två år först kräver detaljerad ESRS-rapportering och sedan halverar omfattningen via Omnibus, behöver datan ändå finnas där, strukturerad och spårbar. Vi bygger affärssystemslösningar som tål den här typen av rörlig regelbild – där hållbarhetsdata bor i samma modell som ekonomidata, inte vid sidan om.